"han är inte så här egentligen"

Jag vill börja med att säga att jag kommer utgå från mina egna erfarenheter. Jag skriver inte detta inlägg för att såra någon av mina tidigare partners utan jag skriver detta inlägg för mig själv och för alla andra som har eller kanske är i ett destruktivt förhållande men inte vill inse det. 
 
Jag har inte haft många kärleksrelationer, enbart 3 seriösa för att vara exakt. Varav mitt senaste tog slut för 3 månader sedan. Jag kan inte säga att jag enbart har en dålig uppfattning om kärleksrelationer för jag har fortfarande stundvis haft det bra men alla har i sig varit destruktiva. 
 
Destruktivt förhållande behöver inte enbart innefatta våld, även om det är de första folk tänker på så kan det också innefatta kränkningar och psykisk misshandel. Man blir oftast manipulerad och kontrollerad. Oftast när man befunnit sig i ett ohälsosamt förhållande får ens självkänsla till slut ta smällen.
 
Min relation med mitt ex tog som sagt slut för ett tag sedan nu och vad som har hänt är ingenting som har undgått folk i den här staden, tyvärr. Jag känner att många har skapat sig en egen uppfattning om vad som har hänt, mestadels utifrån hans perspektiv på det hela och jag känner väl kanske att det är dags för mig att, inte berätta vad som hänt, utan mer berätta hur det var och hur jag upplevde det. 
 
Jag har aldrig tidigare haft problem med att lämna när jag känt att jag blivit orättvist behandlad men just när det kom till det här förhållandet kunde jag inte och jag vet inte varför. Jag har verkligen aldrig tidigare låtit någon trampa mig på tårna och fått mig att känna mig värdelös om och om igen för jag har aldrig accepterat sådant beteende. Jag har alltid i situationer där jag blivit orättvist behandlad förstått att jag förtjänat bättre. Även i mina tidigare relationer har jag satt ner foten men just när det kom till han kunde jag inte. Jag var fast i en ond cirkel.
 
"Han är inte så här egentligen." Egentligen? Antingen behandlar han dig bra eller dåligt. Det finns inget mitt emellan för är det ett återkommande problem är han troligen såhär.
Jag fann mig själv så ofta i situationer där jag ursäktade hans beteende, det beteende som faktiskt satte djupa spår i mig, inte bara för mina vänner utan även för hans vänner och familj. Jag visste att hans beteende inte var okej, men jag älskade honom och jag litade blint på att detta skulle bli sista gången det händer. Han ångrar sig, han kommer inte göra om det, han vill inte förlora mig.
 
Jag bad alltid om ursäkt trots att jag inte gjort något fel. För precis som de killar jag tidigare haft en relation med så sätter han sig i en offerroll och helt plötsligt blir allt mitt fel. Saker som jag inte ens hade kunnat påverkat har varit mitt fel. Saker som jag inte haft någon som helst makt eller kontroll över har varit mitt fel. Hans misstag blev mina. Aldrig bad han om ursäkt för att ha sårat mig utan han fick mig istället att misstro mig själv. Han fick mig att tro att jag överdrev. Det finns verkligen så många situationer som nu i efterhand ger mig så mycket obehag. Som de kvällar jag kunde gråta ögonen ur mig och han valde att titta bort.
Jag kände mig verkligen så maktlös och så djupt besviken på min partner. Jag trodde verkligen att detta förhållande skulle bli bra. Han skulle behandla mig bra. 
 
Det har självklart förekommit bra stunder. Jag önskar bara att det hade varit fler av de stunderna. För någonstans mitt i allt fann jag ändå en trygghet hos honom och han är den första som haft en sån stor inverkan på mitt liv. Jag är besviken över att det tog slut och över att det blev som det blev, men jag är inte ledsen, inte längre. För aldrig tänker jag finna mig i ett destruktivt förhållande igen. 
 
Jag har också gjort många fel, vissa större än andra, men jag insåg mina misstag och gjorde något åt dem. Jag har också gjort saker som bidrog till situationen men mitt beteende har aldrig varit obefogat. Det är verkligen så svårt att sätta ord på det här utan att berätta hela historien men mitt beteende utlöstes efter första gången han gjorde ett snedsteg. Ett snedsteg som senare upprepades.
 
Många säger att jag inte borde bry mig eller ens försöka men det är klart jag gör det, han är ändå någon jag spenderat över 1 år med och han har varit min bästa i så många lägen men också min sämsta. Han tog mig och tar mig fortfarande förgivet vilket är tråkigt men jag går verkligen ifrån det här förhållandet vetandes om att jag inte gjort nå fel. Jag går rakryggad medan han får skämmas. Han kommer aldrig hitta någon bättre än mig.
 
Saker är fortfarande inte bra ställt mellan oss och i nuläget önskar jag inte att det ska vara det heller. Jag gav mitt allt under förhållandet och valde även efteråt när det tagit slut att försöka ha en bra relation. Man kan ju tycka att det borde åtminstone funka, vi är ju inte längre i en kärleksrelation, men att vara vänner var inte alls lägligt. Det är nog det som faktiskt har sårat mig som mest nu efteråt. Att någon som jag lagt ner så mycket energi på och gett så jävla mycket kärlek inte ens nu kan försöka bibehålla en bra relation.
 
Jag har i alla fall lärt mig mycket av mina tidigare relationer.
EN av de viktigaste sakerna jag lärt mig är att en person som genuint älskar mig skulle aldrig sätta sig i en position där hen faktiskt skulle kunna förlora mig. Det är något som är så viktigt att tänka på när man finner sig i ett ohälsosamt förhållande, eller i en ohälsosam relation överlag. Det behöver inte enbart innefatta kärleksrelationer utan vänskapsrelationer också. 
 
När någon får dig att ifrågasätta ditt värde, LÄMNA. Aldrig ska din partner få dig att känna att du tävlar med andra tjejer/killar eller för den delen få dig att känna att du inte är älskad eller värd något. Aldrig är det okej att behandla någon dåligt. Aldrig ska man acceptera mindre kärlek än vad man förtjänar. Att ta sig ur ett destruktivt förhållande är svårt. Många väljer att inte lämna på grund av att man är rädd att vara ensam, inklusive jag. Det finns inte ens på kartan att man skulle välja bort sin trygghet för några få misstag han gjort, men jag gjorde de och då klarar du också de!
 
Det är verkligen så svårt att se situationen från ett annan perspektiv och det är så enkelt att komma med ursäkter. För man vill ju inte att han ska vara sådär. Därför blir det så svårt att ta in vad ens vänner säger, för dem ser oftast situationen utifrån sin helhet. 
Lämna honom? Varför skulle jag? Han gjorde ett misstag, skärp er nu. Jag mår bra. 
 
Så länge de positiva stunderna har varit fler än de negativa så har jag stannat kvar i en relation. Det gällde också för den här situationen. Trots att det tog så lång tid innan jag valde att faktiskt lämna honom, vilket var bland det jobbigaste jag gjort, så gjorde jag det. Jag var så rädd att jag skulle ångra mig, vilket jag också gjorde till en början, men nu i efterhand har jag insett att jag var så rädd för att vara ensam att jag hellre stannade med honom. Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu, jag är dessutom inte lika deprimerad som jag var under förhållandet. Idag går jag till skolan, varvar med jobb, och är med vänner.
 
Det är nog det viktigaste. Vänner. Det är nog det som hjälpt mig mest att ta mig ur det här, för det har inte gått en enda dag sedan uppbrottet att jag har varit ensam, bortsett från vissa kvällar men det är inget som stör mig. 
 
Folk kommer nog inte ens förstå varför jag publicerar detta och vissa eller kanske till och med de flesta kommer anta att jag är ute efter uppmärksamhet. Jag är inte alls intresserad av att stå i centrum eller ha alla blickar riktade mot mig, för så har det verkligen varit den senaste tiden. Folk har kollat snett och pratat och förmodligen diskuterat kring varför jag stannat trots att jag vetat om hur dåligt han uppfört sig. Jag kommer nog dessutom få höra att "varför publicerade du ett öppet inlägg för allmänheten om du sedan inte velade att folk skulle prata om det?" och helt ärligt har jag inte förväntat mig något annat än att folk kommer prata om det för det är tyvärr vad folk gör bäst i den här staden. Alla har alltid något att påpeka oavsett om det är deras ensak eller ej. Men jag publicerar främst detta inlägg för mig och för folk jag vet kan relatera, till folk som kanske är i samma situation som jag varit men inte tidigare vågat erkänna det. 
 
Jag tycker det är viktigt att kunna öppna upp sig och vissa kanske inte hade tagit det på internet men detta har alltid varit mitt safe place. Jag är så medveten om att mer än bara folk i min stad kommer kunna ta del av denna information men om ni tror att jag är väldigt naken och för öppen i detta inlägg så ska jag säga er det att detta är bara ett smakprov. Finns så mycket jag inte valt att ta med av respekt för hans familj, vänner och för just honom. 

Ditt namn:

Mejl: (publiceras ej)

Bloggadress/hemsida:

Kommentar:

kom ihåg mig?

Trackback